mariaablom

Jag lääängtar till sommaren men samtidigt med en rädsla, för vad ska jag göra när den väl kommer? Då inget mer gående till skolan blir av, då inget egentligen blir som förut... Folk man aldrig kanske mer kommer träffa.
Att inte veta måste vara den värsta känsla som finns, inte veta vad man ska göra efter sommaren, inte veta hur framtiden kommer bli, inte veta vad man gjort för fel, inte veta varför det blev som det blev...för vet man inte så vet man inte heller hur det skulle kunnat varit. Jag har lyssnat sönder låten från igår och den stämmer så väl ihop med hur jag kände men ungefär som tristan seglade du iväg utan ett ord.

Nog om att inte veta... för det vet jag iallafall att veta kommer jag att göra, så småningom.

Det här var iallafall den härligaste dagen på min förra sommar.

Hur dåligt det än är och hur dåligt det än kommer vara så kommer man inte ifrån vad som redan har hänt och det gör jag inte med någon av alla dom som kommit och gått för bra stunder kan jag hitta hos alla, sen beror det på om de bra väger upp de dåliga.
Bilden har inget att göra med hur det är nu för ska jag vara ärlig så hatar jag dig för det, så är det. Att jag inte ens fick chansen att förklara inte ens öppna munnen utan gå helt på en linje som du så länge vetat jag mått dåligt över.
Jag går med stoltheten i behåll, det gör inte hon, och det vet du!

Men efter i helgen så vet jag att det inte ens är värt ett försök men tänk på hur det varit för det gör jag och den kommer man inte ifrån i slutändan. Att dom här dagarna som från den dan på bilden inte vägde upp det lilla dåliga som var är bara synd. Men här VET jag iallafall att det skulle inte blivit på något annat vis.


Det här måste förresten den bästa versionen jag hört av Somewhere over the rainbow.
Kan inte sluta lyssna på den får mig att tänka på de bästa minnena av folk:)